ÖKENRÄVEN BLIR BORTJAGAD – AFRIKA 1941-42 Vi fick bacon, bönor och tyska bomber till frukost. De bombade oss i två timmar. På ceftermiddagen kom de tillbaka igen. Vi tillbringade större delen av dagen i hålen vi grävt som skydd.
På natten tog kanonerna över och mullrade oavbrutet. Efter ett tag vänjer man sig och kan sova ganska bra. Den brittiske korpralen John Green sitter i öknen i Egypten och skriver dagbok. Han är utanför den lilla staden el-Alamein.
Det är oktober 1942. Det enda intressanta i el-Alamein är järnvägsstationen. Men snart ska allt bli annorlunda, Det är bara några dagar kvar innan namnet el-Alamein blir känt över hela världen. Där lyckas John Green och de andra britterna slå tillbaka de tyska stridsvagnar som plågat dem så länge.
Mussolinis fel på sak
Det var italienarnas fel att tyskarna hamnade i Afrika. Mussolini ville ha makten över Medelhavet och startade krig i Afrika. I Egypten låg den viktiga Suezkanalen.
Britterna hade makten i Egypten, men hade inte särskilt många soldater där. Italienarna gick till anfall från Libyen där de redan hade makten.
De var överlägsna och alla trodde att de skulle vinna. Britterna drog sig tillbaka och italienarna ppnade av. Då svarade plotsligt engelsmännen med ett anfall. Italienarna blev totalt överraskade och hann inte försvara sig.
Nu var det britterna som jagade italienarna över Afrika. De sökte skydd i Libyen och ropade på hjälp och hoppades att tyskarna skulle lyssna. Adolf Hitler hade egentligen ingen lust att skicka soldater och stridsvagnar till Afrika.
De behövdes bättre på andra ställen. Men han kunde inte lata italienarna förlora. Italien var Tysklands skydd för fiender från söder.
Hitler skickade en del av sina pansarstyrkor till italienarnas hjälp. Deras chef blev Erwin Rommel. Det var i februari 1941. Rommel visste ingenting om öknen. Men han visste mycket om krig.
Han hade varit med i första världskriget och med Hitler i Österrike, Tjeckoslovakien och Polen. I Frankrike ledde Rommel sina pansarstyrkor så bra att han fick befälet i Afrika. Dessutom var han känd för att vara smart och fräck.
Ökenräven
Rommels första beslut var att bygga om 150 bilar till stridsvagnar. Med tyg och plankor gick det riktigt bra. På långt håll såg det ut som riktiga stridsvagnar. Bilarna ställde han så att de brittiska spanarna kunde se dem.
Det fungerade. Britterna trodde att tyskarna hade en stor styrka och vågade inte anfalla. Istället anföll Rommel. Han gjorde som i Frankrike och Belgien, satte full fart framåt.
Britterna flydde men efter tolv dagar var de tillbaka i Egypten. Britterna började frukta den listige Rommel och döpte honom till Ökenräven. Rommel blev bland de egna soldaterna känd för att själv vara med längst fram i anfallen.
Det gjorde få andra generaler. Rommel hade en svår uppgift i Afrika. Hitler var mest intresserad av kriget i Sovjet och ville inte slösa bort flygplan och vapen i Afrika.
Rommel hade ständigt problem att få tag i bränsle till sina stridsvagnar. Britterna hade makten på Medelhavet. De brittiska krigsfartygen hade gått in i Medelhavet och stoppat den italienska flottan. Ön Malta tillhörde britterna och där byggde de baser till både flygplan och fartyg.
Sand, flugor och granater
För tyskarna blev det farligt att skicka fartyg över Medelhavet till Afrika, Det hände gång på gång att de tyska stridsvagnarna blev utan bränsle.
Just när Rommel var på väg att besegra britterna i Egypten tvingades han backa. Britterna anfoll och jagade tyskarna bakat igen.
Så svängde kriget fram och tillbaka i 18 månader. Ena sidan anföll, den andra backade. Soldater dödades och skadades, men ingenting annat hände egentligen.
För soldaterna blev kriget i öknen mer och mer plágsamt. Det var tre saker soldaterna hatade mest av allt. Flugorna, hettan, och sanden. Till det kom kulor, bomber och granater. – Flugorna var fruktansvärda.
De kom i stora svärmar strax efter soluppgången och plågade oss hela dagen. Flugorna surrade omkring oss och gjorde allt för att sätta sig i ansiktet, i ögonen, öronen, närborrarna, på våra armar, händer, knän och nackar.
När de väl satte sig bet de. Och de bet hårt, berättade den brittiske soldaten RL Crimp. Det var så varmt att det gick att steka ägg på stridsvagnarna.
Men för många var sanden värst. Sanden trängde in överallt, i ögonen, munnen, maten, kläderna, tälten. När sandstormarna satte igång var det omöjligt att göra något alls.
Soldaterna behövde ibland kompass för att hitta den korta vägen till toaletten. – När det blev sandstorm stoppades striderna. I början tyckte vi att det var bra. Men efter ett par dagars storm ville vi faktiskt hellre att striderna skulle börja igen, berättade en brittisk soldat.
Väntan vid el-Alamein
Under sommaren 1942 försökte Rommel att avgöra kriget. Med ett fem veckor långt anfall tryckte han tillbaka britterna in i Egypten till el-Alamein, Churchill var nervös.
Om Rommel vann i Egypten skulle tyskarna plötsligt ha fritt fram till Mellanösterns alla oljefalt. Därifrån var vägen öppen in i Sovjet. Rommel satsade på ett sista snabbt anfall. Men det misslyckades.
De tyska soldaterna var utmattade, de hade ont om stridsvagnar och bränsle, 1De trötta britterna giorde ett försök att slå tillbaka, men lyckades inte heller.
Kriget tog paus vid el-Alamein i Egypten. På ena sidan väntade tyskarna vid sina försvarslinjer. På den andra sidan väntade engelsmännen,
Rommel kunde nästan se pyramiderna utanför huvudstaden Kairo. De var så nära och ändå så långt bort. Alla väntade på nästa drag.
Montgomery tar över
Churchill gjorde det. De brittiska styrkorna fick en ny chef, general Bernard Montgomery. Många tyckte illa om den högfärdige Montgomery, som ständigt klagade på hur dåligt andra militärer skötte sina jobb.
Men när han kom till Afrika visade Montgomery att han var lika listig som Ökenräven Rommel. Plötsligt hade britterna fått en ledare som kunde förutse fiendens planer. Under en månad gick Montgomery runt bland de brittiska soldaterna, drack te och pratade med dem.
Allt för att få dem på stridshumör igen. När Rommel gjorde sitt nästa anfall var britterna beredda. Montgomery satte in försvaret på rätt platser och Rommel fick på nytt dra sig tillbaka. Nu var det Montgomerys tur att samla styrkorna med nya förstärkningar.
Anfallet började med att niohundra brittiska kanoner öppnade eld. Rommels styrkor kämpade emot i några dagar. Men han förstod till slut att han varken hade kraft eller bränsle att stå emot längre. Rommel försökte få tillstånd att dra sig tillbaka. Hitler vägrade.
– Den enda väg ni ska visa soldaterna är den som leder till seger eller död, meddelade Hitler. För att rädda sina soldater struntade Rommel i Hitlers order. Han backade, Och britterna fölide efter.
Tyskarna flyr från öknen
Vi har rört oss framat på kustvägen. Granater regnar över oss hela tiden. På eftermiddagen dödas Hopkinson. Pawer och Varley blir skadade. Varley får båda sina fötter bortsprängda. En kvart senare dör han.
Power är träffad på clva ställen. Det har varit en hård dag. Unge Hopkinson har bara varit här i tre veckor och Varley har en son han aldrig fick se, skrev John Green i sin dagbok.
Nästa dag skrev han: Vi fortsätter vägen upp mot Darba på morgonen. Lãngs vägen ligger många döda tyskar och italienare. Vi upptäcker att de har lagt nminor under kropparna av sina egna döda. Vára killar vägrar att begrava dem. De är rädda för att bli sprängda i bitar.
Det var hösten 1942. Storbritannien hade vunnit slaget vid el-Alamein och kriget höll på att förändras. Nu flydde tyskarna. Snart skulle de tvingas att lämna Afrika och en ny väg in i Europa öppnades för Hitlers fiender.
Vägen gick till Italien och vidare mot Tyskland. Adolf Hitler som länge hade rätt i det mesta började tappa kontrollen. Rommel lämnade Afrika och återvände till Tyskland. Dar sökte han upp Hitler.
Rommel försökte övertyga honom om att ta hem det som fanns kvar av tyska trupper i Afrika. – Jag sa som det var. Om armén blir kvar i Afrika skulle den utplánas.
Vi måste lämna Afrika. Jag hade väntat mig en diskussion om vad vi borde göra. Men jag kom inte så långt. Hitler flög upp fullkomligt rasande och började skälla på oss, Hitler ville inte förstá hur illa läget verkligen var, sade Rommel. Rommel fick rätt.
EUROPAS KOLONIER
Kriget började i Europa men spreds över hela världen. En anledning var att många europeiska länder hade kolonier i andra världsdelar.
När länderna i Europa ville växa för att bli rikare och mäktigare valde många att ta makten över länder och områden långt bort. Redan på 1400-talet började Spanien lägga beslag på Sydamerika.
På 1800-talet började kampen om Afrika. Men kampen var inte mellan européer och afrikaner, utan mellan olika länder i Europa som försökte ta så stora områden i Afrika som möjligt. Man talade om kapplöpningen till Afrika.
I början av 1900-talet hade länder i Europa tagit över nästan hela Afrika, Storbritannien, Tyskland och Frankrike var bland de länder som lyckats ta störst områden.
Storbritannien var lika mäktigt i Asien där de bland annat hade makten över Indien och Burma. Också Frankrike, Nederländerna och USA hade kolonier i Asien. När krigen flyttade utanför Europa var det till krigsländernas kolonier det spred sig.
Bråk om kolonierna i Afrika var en av anledningarna till att första världskriget startade och där var det också hårda strider. I det andra världskriget tog Italen soldater till sin koloni i Libyen.
Därifran anföll de britterna i deras koloni i Egypten, | Asien var det bland annat hårda strider i det brittiska Burma. Andra världskriget blev slutet för de flesta kolonierna. Fler och fler länder krävde att bli självständiga. Indien var först och sedan förvandlades koloni efter koloni till egna länder.
LÄSA HAR PÅ SAK
