En hemsk snöstorm rasar runt Moskva. Vinden dånar och snön De tyska soldaterna kämpar för att hålla värmen. Allt blir värre när natten faller.
I mörkret dundrar de sovjetiska kanonerna. Sedan kommer de sovjetiska soldaterna mitt i stormen tillsammans med stridsvagnar och flygplan.
Det är den 6 december 1941 och Sovjets soldater har fått en enkel order. De ska jaga bort tyskarna från huvudstaden. För bara några månader sedan var tyskarna på väg att krossa Röda armén.
Nu försöker utmattade, frusna tyska soldater i sina sommaruniformer hålla emot det sovjetiska anfallet. Striden blir ojämn. De sovjetiska soldaterna är klädda och utrustade för vinterkrig. Dessutom har de fătt oväntad hjälp. Stalin har hämtat sina utvilade vintertrupper från Sibirien.
Nyss kunde tyskarna se Moskvas centrum. Tio dagar senare är de mer än hundra kilometer därifrån och de fortsätter att dra sig bakåt. Hitler är rasande. – Stanna. Backa inte ett enda steg till, vrålar han.
När tyskarna ändå fortsätter bakåt, svarar Hitler med att ge generalerna sparken. De har svikit honom. Det här var en skräcknatt. Vi var i en liten by och vaknade mitt i natten av ovanligt våldsamma explosioner.
Vi kastade oss er på golvet. Stalins största kanoner hade kommit. Vi kastade oss ut ur husen och tog skydd i närmaste källare. Regnet vräkte ner. Lerpölarna gjorde det svårt att komma fram. Snart brann hela byn, skrev den tyske soldaten Wolfgang Knoblich i sin dagbok.
Rysk vår
När våren kom var tyskarna långt borta från Moskva och kraften i det sovjetiska anfallet hade tagit slut. Omkring en halv miljon sovjetiska soldater hade dött på bara några månader.
Det gick inte att ersätta så många tillräckligt snabbt för att fortsätta attacken. Hitlers förbud mot att backa fick många tyska trupper att stanna kvar så länge som möjligt.
Det kostade många soldater livet men det hjälpte till att hejda anfallet. När värmen kom och förvandlade marken till lera tog de utmattade soldaterna på båda sidor paus.
Tyskarna klarade sig men de hade misslyckats med att ta Moskva. Människorna i Leningrad vägrade att ge upp och oljefälten i söder var fortfarande sovjetiska. Det var våren 1942.
– En seger kan vem som helst bära. Men ett nederlag kan bara den starke bära, sade Hitler. Han bestämde att han ensam skulle vara ledare för de tyska militärerna.
Som så ofta tidigare var det de vanliga människorna som led mest under kriget. När tyskarna flydde plundrade de alla hus och byar som kom i deras väg i jakt på mat och värme.
Röda armén fick order om att stoppa plundringen på ett brutalt sätt. De sovjetiska soldaterna försökte bränna alla hus och byar innan tyskarna kom dit. Senare förgiftade de också brunnar och mat. Ingen brydde sig om människorna som bodde där.
Sikte mot Stalingrad
Hitler planerade för nya attacker under sommaren. Än en gång ville han anfalla åt söder, mot Sovjets oljefält, industrier och åkrar.
Lyckades han skulle Sovjet bli av med olja, mat och vapen, sådant som också tyskarna desperat behövde. Där låg också staden Stalingrad. Den som hade makten över Stalingrad kunde kontrollera ett stort område.
Staden hade dessutom fått namn efter Sovjets ledare. För Hitler blev det ännu en anledning att anfalla. Men först måste han skaffa fler soldater. Under vintern hade tyskarna förlorat över en miljon soldater.
Den här gången var det Hitlers tur att be Mussolini om hjälp. Att soldater från andra länder slogs med de tyska trupperna var ingenting ovanligt.
I kriget i Sovjet kom många av Hitlers soldater från andra länder, de flesta kom från Italien, Ungern, Rumänien och Spanien. Men också ett par hundra svenskar hade frivilligt ställt upp för Hitler.
Styrkorna splittras
Tyskarnas sommaranfall började bra och de närmade sig sina mål snabbare än väntat. De mötte knappast något motstånd och Hitler började tro att Röda arméns krafter var slut.
Då gjorde han om sitt misstag från året innan. Istället för att satsa all kraft på ett mål delade han sina styrkor i två delar. Den ena styrkan gick mot oljefälten och mötte snart hårt motstånd, den andra gick mot Stalingrad.
I slutet av augusti var den tyska 6:e armén framme vid Stalingrad. Hitler ville att de skulle slå till mot Stalingrad snabbt. Han trodde att de sovjetiska reservtrupperna var slut.
Tyskarna började med att bomba Stalingrad. Många tusen människor dödades. Stalin hade förbjudit invânarna att fly från Stalingrad.
Han ville inte ha trängsel på vägarna runt staden. Dessutom kunde det vara bra för soldaterna om staden inte var tom. – Soldaterna slåss bättre för en levande stad än för en död, sade Stalin.
Fiende i varje hus
Striderna blev hårda. För tyskarna blev det här något annat än ett pansarkrig på öppna fält. I staden låg fienderna gömda i husen.
Det var omöjligt att veta var de var. När tyskarna anföll längs gatorna var de lätta att träffa. Striderna gick från hus till hus. Anfallet gick långsamt och många tyskar dog.
En officer klagade: – Man ser inte fienden. De har gömt sig i hus och källare. De skjuter från alla håll, också bakifrån. Odjur. De använder gangstermetoder.
De sovjetiska soldaterna hade inget annat val än att slåss mot tyskarna tills de dog. Deras ledare var lika grym och omänsklig som Hitler. Stalin hade bestämt att den soldat som gav upp skulle skjutas.
Hans familj skulle dessutom straffas. I Stalingrad fanns särskilda vaktgrupper runt staden. Deras uppgift var att skjuta alla sovjetiska soldater som försökte fly.
– Det är för att kämpa mot feghet, sade Stalin. Varje vecka dödades tjugo tusen tyska soldater i striderna i Stalingrad, Hitlers medarbetare försökte få honom att strunta i Stalingrad. Staden är inte så viktig, menade de. Men det var för sent. Hitler vägrade att ändra sig.
Operation Snöstorm
De övriga tyska trupperna i södra Sovjet flyttades till Stalingrad. Deras uppgift blev att försöka ta sig in i staden och hjälpa 6:e armén.
Uppgiften fick ett passande namn, operation Snöstorm. Vintern hade kommit på allvar till Stalingrad. Temperaturen gick ofta ner till minus 20 grader, ibland var det under 30 grader kallt.
Strax före jul var räddningsstyrkan så nära Stalingrad att de kunde se ljuset från striderna i staden. General Paulus ville göra ett försök att bryta igenom omringningen och lämna staden.
Tillsammans kunde de tyska styrkorna ha en chans. Hitler förbjöd det. Ingen fick lämna Stalingrad. Till slut tvingades räddningsstyrkan att ge upp. Försöket att hjälpa den 6:e armén hade misslyckats.
General Paulus och hans soldater var i ett förtvivlat läge. Alla visste om det. Den 8 januari fick han ett brev från den sovjetiske befälhavaren. Tre soldater med vit flagga lämnade över det.
Era soldater lider av svält, sjukdomar och köld. Den hårda ryska vintern har knappt börjat. Hård kyla, iskalla vindar och snöstormar är ännu att vänta.
Era soldater har inga vinterkläder och lever i skrämmande sanitära förhållanden. Ert läge är hopplöst. Budskapet var enkelt: ge upp nu och spara era liv.
Tyskarnas läge var bra beskrivet i brevet. Alla förstod det utom Hitler. Han vägrade att låta Paulus ge upp.
Strid till siste man
Den 10 januari började det stora anfallet mot tyskarna inne i staden. Fem tusen sovjetiska kanoner öppnade eld. Slutstriden blev fruktansvärd och tyskarna var chanslösa.
Paulus skickade ännu ett radiomeddelande till Hitler: Mat och ammunition är slut. Det går inte att leda trupperna. 18 o00 sårade soldater utan medicin.
Meningslöst att fortsätta strida. För att spara liv måste vi ge upp. -Det är förbjudet att ge upp. Håll ställningarna till siste man och sista patron, svarade Hitler. De tyska soldaterna förstod att de var dödsdömda.
Många skrev brev hem. När du får mitt brev, lyssna väldigt noga när du läser, kanske du kan höra min röst. De säger att vi slåss för Tyskland.
Men knappast någon här tror att vårt vansinniga offer kan vara till någon nytta för Tyskland. Nu vet du att jag inte kommer hem igen. Berätta det försiktigt för mor och far, skrev en tysk soldat.
Den 31 januari 1943 gav general Paulus ändå upp. Han sände ett sista meddelande: Ryssarna står utanför dörren till vår bunker. Några dagar senare gav de sista tyska trupperna upp. Vi har kämpat till sista man mot överlägsna styrkor, är deras sista meddelande.
Blixtkrigens tid var slut
Av 6:e arméns trehundra tusen soldater var färre än hundra tusen kvar i livet. Trötta, genomfrusna och med många sårade lämnade tyskarna Stalingrad i minus 24 grader mot fångenskap i Sibirien.
Bara fem tusen av dem skulle en gång komma hem till Tyskland igen. Hitler svor över att Paulus hade gett upp och inte kämpat tills han dog. – Hur kan en människa vara så feg, undrade Hitler.
Kriget hade vänt. Hitler började tappa greppet. Först kom förlusten vid el-Alamein. Nu katastrofen i Stalingrad. Hitler var inte besegrad men en svår tid väntade honom. Blixtkrigens tid var över.
En ny tid hade börjat. I slutet av maj skickade britterna tusen plan som bombade den tyska staden Köln. Hela sommaren fortsatte bombningarna. Krigets fasor hade kommit till Tyskland.
LÄSA HAR
