allt om operation Barbarossa Hitler och Stalin

operation Barbarossa Hitler och Stalin slöt 1939 en tysk-rysk pakt . För Hitlers del var det en allians som var lämplig för till- fället.

I själva verket avskydde han de kommunistiska idealen och ansåg att det slaviska folket var Untermenschen, underlägsna den ariska rasen . Han ville också komma åt Sovjetunionens stora landområden, som han ville ha som Lebensraum (livsrum) åt det tyska folket.
allt om operation Barbarossa Hitler och Stalin
allt om operation Barbarossa Hitler och Stalin

Alliansen bestod fram till 1940, men spänningen mellan de båda ledarna ökade. Enligt Hitler ut- gjorde Sovjetunionen ett hot mot Tysklands intressen i Balkan och Skandinavien. Därför började han planera en invasion i Sovjet.

I november samma år, när Stalin vägrade att gå med i tremakts- pakten tillsammans med Tyskland, Italien och Japan, bestämde sig Hit- ler för att agera, I december utfärdade han en order, Führerdirektiv 21.

Kodbeteckningen för operationen var Barbarossa. Efter att ha säkrat Balkan i mitten av 1941 var han nu redo att invadera Sov- jetunionen.

Den 22 juni 1941 gick Tyskland till angrepp. De tyska styrkorna indelades i tre huvudgrupper: den norra armégruppen skulle marschera mot Leningrad, den mellersta armégruppen hade Moskva som slutmål och den södra armégruppen skulle erövra Kiev.

Stalin överrumplades totalt. Röda armén var inte förberedd på ett anfall och dess stridsvagnar och vapen var i dåligt skick. Tyskarna hade hoppats på att omringa och förgöra fienden snabbt.

Men trots att de tyska pansar- förbanden hade stora framgångar stötte man också på omfattande problem. För det första hade soldaterna svårt att hålla jämna steg med stridsvagnarna.

För det andra gick flera stridsvagnar sönder och det fanns ingen möjlighet att byta ut dem. Dess- utom förvandlade sommarregnet vägarna till rena lervällingen och det var ytterst svårt att ta sig fram.

Röda armén bjöd också på hårt motstånd trots svåra förluster. Den ryska armén förnyades hela tiden genom att man kallade in fler och fler män från den stora befolkningen.

I mitten av augusti erövrade den södra armé- gruppen Kiev. Den norra armégruppen anlände till Leningrad i september och en lång belägring av sta- den, som varade ända till 1944, inleddes. I oktober 1941 närmade sig den mellersta armégruppen Moskva.

De tyska soldaterna var trötta och trans- porten av förnödenheter hade svårt att nå fram till dem. Snart hejdades de av den bistra ryska vintern.

Eftersom männen saknade lämpliga vinterkläder köldskadades många, och stridvagnarnas olja frös så att motorerna inte startade. Röda armén däremot var van vid det kalla klimatet.

Den 6 december, under general (senare mar- skalk) Georgi Zjukovs befäl, gick ryssarna till mot attack. Hitler beordrade sina soldater att stanna kvar,

men de tvingades ändă till reträtt. Därmed var Sovjetunionens huvudstad räddad. För Sovjet- unionens del fanns det fortfarande all anledning att fortsätta kämpa.

PÅ VÄG ÖSTERUT

Många av fabrikerna som tillverka- de stridsvagnar, vapen, ammuni- tion och annan militär utrustning i Sovjetunionen låg i och runt om- kring Leningrad och Kiev samt i Moskvas västra utkanter.

Den tyska armén försökte under sin framfart ta så många som möjligt av dessa viktiga industrier För att rädda det som fanns kvar började man montera ner fabrikerna och transportera dem österut via järnvägen.

Det var en massiv evakuering av en hel industri. Fler än 1 500 fabriker fraktades bort på det här sättet. Och hösten 1941 var 80 % av Sovjetunionens militärindustri på väg österut.

I det här utdraget ur en tysk soldats dagbok beskrivs de hemska omständigheter som han och hans kamrater upplevde på väg mot Moskva hösten 1941.

Redan före vintern, i september, regnade det oav- brutet och kalla nordöstliga vindar blåste in över landet. Varje natt tvingades vi söka skydd på något ställe utan att bry oss om hur smutsigt och fullt av ohyra det var.

När vi inte lyckades hitta någonstans att ta vägen bröt många ihop. Regnet, kylan och bristen på vila ökade risken för sjukdomar, som normalt sett borde ha resulterat i sjukhusvistelser.

Men de sjuka tvingades marschera upp till 4 mil per dag. Det fanns inga transportfordon och de kunde inte stanna kvar i skogarna fulla av rövare. Våra reglementsenliga stövlar föll sönder.

Vi var smutsiga och skäggiga, klädda i sjabbiga, trasiga underkläder fulla av ohyra. Snart skulle vi troligen drabbas av tyfus.

LÄSA HAR TYSKLANDS NEDERLAG