Centralstimulantia är ett samlingsnamn på syntetiska substanser som potentierar dopaminerg signalering i hjärnan.
Prototypen för dessa medel är amfetamin, som först syntetiserades av den rumänske kemisten Lazar Edeleanu 1887, och dess metylerade analog metamfetamin som bara några år senare, 1893, syntetiserades av japanen Nagai Nagayoshi.
| Det finns därutöver ett antal amfetaminderivat med liknande effekter. Amfetamin introducerades 1932 av läkemedelsföretaget Smith Kline and French under handelsnamnet Benze (ofta kallat bennies) för bruk som slemhinne- avsvällande medel. |
Såväl amfetamin som metamfetamin, det senare under handelsnamnet Pervitin, fick spridning under andra världskriget, då stora delar av såväl tyska som japanska försvarsmakten försågs med substanserna för att öka vakenhet och uthållighet.
| Efter kriget blev båda preparaten popu- lära som bantningsmedel, och användes även för sina allmänt energigivande effekter. Deras beroendepotential uppmärksammades till fullo först på 1970-talet, då de narkotikaklassades. |
Kokain, som förekommer naturligt i kokabuskens blad, har en läng historik hos Andernas inkaindianer. Man tillmätte substansen gudom- liga egenskaper, och använde den vid religiösa riter.
| Kokablad förbehölls ursprungligen kungliga familjen, men kom med tiden även att användas för att stilla hunger och minska trötthet hos budbärare, soldater och arbetare. Kokain renframställdes oberoende av flera europeiska kemister mellan 1855 och 1923. |
Det introducerades av den österrikiske oftalmologen Karl Koller som lokalbedövningsmedel, och används fortfarande på sina håll inom ögonsjukvården. Kokain utgör i WHO:s narkotikaindelning en egen grupp.
| men eftersom dess effekter uppvisar stora likheter med centralstimulantia avhandlas substanserna tillsammans i den här framställningen, Den gemensamma verkningsmekanismen för centralstimulantia och kokain är att de höjer synaptiska dopaminnivåer genom effekter på dop. |
amintransportören. Transportören är ett protein som finns presynaptiskt i dopaminerga celler, och genom återupptag áterställer de synaptiska dopaminnivåer till utgångsläget efter det att dopamin frisatts och verkat.
Kokain binder till dopamintransportören och blockerar denna, varvid dop- amin ansamlas i synapsklyftan efter hand som aktionspotentialer leder till dopaminfrisättning.
| Kokain binder även till serotonintransportören, men det är dopamineffekterna som orsakar dess psykotropa egenskaper. Amfet- aminderivaten fungerar själva som substrat för dopamintransportören. |
Vad det innebär är att de själva tas upp av transportören, varvid denna inte bara upphör att ta upp dopamin, utan i stället kommer att aktivt pumpa ut dopamin i synapsen, även i avsaknad av nervimpulser.
Amfetaminerna har en liknande effekt på den vesikulära monoamintransportören, vilket gör att fritt dopamin ansamlas i nervterminalen och blir tillgängligt för frisättning istället för att koncentreras i vesikler.
| Dessa effekter samverkar, och gör att amfetamin åstadkommer betydligt större synaptiska dopaminhöjningar än kokain. Djurstudier indikerar att höjningen kan bli omkring tiofaldig, vilket är dubbelt så högt jämfört med vad som ses vid kokaintillförsel. |
Genom sina effekter på mesolimbiskt dopamin griper centralstimulantia och kokain direkt in i belöningssystemens mest centrala mekanismer, men påverkar även de dopaminerga system som styr motoriken.
| I högre doser ses därför en uttalad drogutlöst eufori, som åtföljs av en markant psykomotorisk stimulering. |
Amfetaminderivat finns fortsatt i medicinskt bruk på indikationen hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning (ADHD), där de har en väl dokumenterad effektivitet.
Sådan behandling tycks inte heller vara förenad med risk för beroendeutveckling i vuxen ålder. Tvärtom minskar risken för beroendeutveckling med behandling.
Medan obehandlad ADHD är associerad med en mer än två gånger förhöjd risk för beroendeutveckling. reduceras denna risk nästan ner till bakgrundsnivà med behandling.
LÄSA HAR HUR DU HANTERAR OÖNSKADE KÄNSLOR
