Skogsharen har funnits i Sverige ända sedan senaste istiden. Den är vår ursprungliga hare, till skillnad från fältharen som är inplanterad till Sverige från Tyskland på 1800-talet. Skogsharen är en riktig enstöring, och det är inte så ofta man ser den. Om dagarna ligger haren och trycker i sin daglega under en buske för att undvika rovdjur. Den måste passa sig för både däggdjur och fåglar.
Skogsharen lever ensam, och håller låg profil. Den umgås inte med andra harar, men de und- viker inte heller varandra och därför kan man se flera harar beta nära varandra ibland. Det är framför allt om våren som den blir lite mer aktiv även dagen, inför brunsten. Då lever harar- na mer oförsiktigt och är därmed lätta byten för rovdjur.
Men det är sällan man ser den egentligen, bara spår efter den. Den lämnar sin spillning som kallas “pärlor” överallt. Man kan också se efter gnag. De gnager på bark om vintern och lämnar sneda skåror ganska långt ner på trädstammen.
Spåren i snön är lätta att känna igen, de är väldigt typiska. Först sätter haren ner framtassarna, den ena efter den andra och därefter baktassarna bredvid varandra, men framför framtassarna. Bakbenen är kraftiga och skjuter fram haren, som kan hoppa med en has- tighet på 70 kilometer i timmen om den måste.
Skogsharen finns i stort sett i hela landet och är väl anpassad till värt klimat. Om vintern får den en vit vinterpäls som är dubbelt så tjock som sommarpälsen. Den är helt nödvändig för att haren ska överleva vintern i norra Sverige. Vinterpälsen är varm och ger dessutom ett bra kamouflage mot snötäcket. Det är bara yttersta delen av öronen som inte är vita; de är svarta.
Skogsharen väger omkring 3,5 kg och är min- dre än fältharen som kan tränga undan skogs- haren. De konkurrerar om födan, men de kan också para sig och få ungar tillsammans.
Man kan nog också säga att den är sötare än fältharen, faktiskt. Svansen är som en liten rund boll, huvudet är ganska runt och näpet och öronen är förhål- landevis korta. Honan är något större än ha- nen, det är ju annars ovanligt bland landlevande däggdjur.
Honan är bara brunstig under ett dygn. Hanen håller sina rivaler borta genom att boxas och sparkas. Den första parningen sker redan i mars och honan är dräktig i 50 dygn. Då ungarna föds kan snön fortfarande ligga kvar men det klarar ungarna fint.
Redan ett dygn efter att ho- nan har fött sin kull är hon brunstig och parar sig på nytt. Under året kan hon hinna med max tre kullar. Honan har åtta bröstvårtor och kan försörja en större kull. Kull nummer två föds i midsommartid och tredje kullen i augusti. Ungarna väger omkring ett hekto när de föds. De ser sin mamma bara en kort stund om dygnet.
Mjölken är mycket näringsrik och det räcker för dem att dia en gång om dagen i någ- ra minuter. Resten av tiden håller sig ungarna gömda så de inte blir upptäckta av något rov- djur. Ungarna lever ett alltmer ensamt liv, och kan börja äta växter själva när de är en vecka gamla.
De diar i 2-3 veckor men därefter får de klara sig helt själva. Vid en månads ålder har de ökat i vikt till ett kilo, och vid fyra månaders alder väger de som en vuxen hare, Skogsharen äter örter, gräs, bärris och tunn bark från träd, Den undviker knoppar och skott, eftersom träden producerar giftiga ämnen som skydd. Antalet skogsharar i ett område beror till största delen på jakttrycket från fyr- och tvåbenta jägare.
Lodjur, örn, berguv och människa jagar skogshare. Även rödräven äter skogshare, framför allt de år då det är ont om sorkar. Då kan stammen ay skogshare minska markant. Harens ungar har ännu fler fiender!
De får se upp för bl.a, grävling, mård, katt, duvhök, skata, korp och ormvräk. I snitt lever bara 1-2 harung- ar av tio till tre månades ålder! Snittåldern för den som överlever tre månader är 2-3 år. Inte undra på att de håller läg profil och gömmer sig större delen av dygnet!
Bra fakta om SKOGSHARE
Skogsharen är mycket listig. Ett rov- djur kan passera mycket nära en hare utan att upptäcka den! Haren ligger nämligen helt stilla och “trycker” nära marken länge, och lämnar då inte mycket spår eller dofter efter sig.
Dessutom, innan den lägger sig i sin lega så hoppar den tillbaka i sitt eget spår, och hoppar även snett åt sidan, för att förvirra eventuella rovdjur som följer dess spår.
| södra Sverige finns en annan färgvariant hos skogshararna, de har en gråblå päls om vintern. Här är vintern inte så kall och vit som i norr. Dessa harar kallas “mohare”
Det verkar som om stammen av skogs- hare minskar, troligen med 30-50 % de senaste 25 åren. Trots det är stam- men av skogshare klassad som livs- kraftig. Eventuella hot mot skogsharen kan vara alltför stor jakt, avverkningar av skog och klimatförändringar.
Ett varmare klimat med milda vintrar är problematiska för de vita vinterha- rarna. De syns på långt håll i snöfria områden och blir lätta att hitta för roydjuren,
Här finns ingen genväg! Skogsharen är líte knepig att få syn på eftersom den är skygg. Men tidigt om våren då det finns mycket gott att äta på fälten och då de brunstar så kan de vara lite mer oförsiktiga. Då kan man se flera stycken på öppna marker.
har https://en.wikipedia.org/wiki/Mountain_hare
Afrikansk buffel
