Sjukdomssynen möjliggör systematisk evidensvärdering Utvecklingen har över en period på ett trettiotal år fört diagnostik och behandling av beroendetillstånd till ett läge där vi kan åstadkomma stor nytta.
Det finns nu på detta mytomspunna och känslodrabbade område en evidensbas som inte står andra medicinska fålt efter, och i vissa avseenden är överlägsen.
Det kommer naturligtvis att utvecklas nya behandlings-metoder och ny kunskap. Det allt överskuggande problemet i dag förblir dock att få den redan befintliga kunskapen spridd och tillämpad.
An i dag skrivs färre än 5 % av alkoholberoende patienter ut från specialiserade beroendekliniker med evidensbaserad återfallspreventiv läkemedels- behandling.
Evidensbaserad behandling som har potential att rädda liv vid heroinberoende kommer fortfarande, trots stark ökning, färe än hälften av patienterna tillgodo.
För den läkare som vill göra skillnad finns i dag få medicinska områden där möjligheterna och behoven är lika stora som inom beroendemedicin. God diagnostik ska ses som första steget mot evidens- baserad behandling.
Betyder det att den medicinska professionen nu fått något slags övertag på beroendeområdet, och om det är så, är detta något man ska vara glad eller orolig över? Frågan kan på ytan tyckas viktig,
men på ett lite djupare plan är den rätt så naiv. Den som tittar under etiketterna finner att många vikt studier inom beroendemedicin är utförda av andra än läkare. En av förebilderna inom fältet utgörs till exempel av psykologen Tom McLellan,
en gång rådgivare åt den amerikanska kongressen, och sedan till president Obama.
Några av de ledande introduktörerna och utvecklarna av moderna bedömnings och utvärderingsmetoder i Sverige var psykologiprofessorn Hans Bergman vid Karolinska Institutet och socionomen och professorn vid Lunds universitet Agneta Öjehagen.
Ett av världens mest framgångsrika metadonprogram, det vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, leddes i många år av psykologen Leif Grönblad. För patienterna är alla yrkesuppdelningar artificiella.
Patienter har mångfasetterade livsöden, men bara en kropp och en själ. Sedan skolmedi- cinens ursprung har det varit en självklarhet att en god doktor ska beakta och vårda hela människan. Det betyder inte att doktorn själv måste ha alla färdigheterna.
Vi behöver inte, om vi inte råkar ha ett specialintresse, utbilda oss i att bedriva återfallspreventiv terapi. Det räcker om den kompe- tensen finns hos en socionom på socialbyrån, vilket vi i så fall ska respektera och vara glada för.
Det viktiga blir då att vi själva känner till metodiken i dess huvuddrag, vet att den har dokumenterade effekter och skapar en vårdkedja som ser till att patienten får del av behandlingen.
Det kan vi göra om kunskapsbasen är gemensam och grundad pd god forskning, och om atmosfăren är öppen och prövande.
Till sist, i det praktiska arbetet, kommer arbetsfördelningen alltid att styras av lokala faktorer, och enskildas intressen och talanger. Det viktiga är att jobbet blir gjort. Till saken nu: Vad är det vi ska diagnostisera och behandla?
