Går beroende att behandla-Den hopplösa patienten

Det är en vanlig uppfattning att beroendesjukdomar har en dålig prognos, präglad av hög sjuklighet och dödlighet. Denna bild är till stor del felaktig.

Inom sjukvården och socialtjänsten möter vi ett selekterat urval av patienter som det inte går bra för, och dessa patienter präglar gärna bilden hos oss som behandlare.

Majoriteten av personer med beroende har ett långsiktigt mera gynnsamt förlopp, men dem ser vi av naturliga skäl inte lika ofta inom vården. Hand i hand med en överdrivet pessimistisk uppfattning om prognosen finns ofta en skepsis mot behandlingsinsatser.

 Går beroende att behandla-Den hopplösa patienten
Går beroende att behandla-Den hopplösa patienten

Man pekar på att behandlingseffekter avklingar med tiden. Patienter återfaller och kommer tillbaka, vilket tas till intäkt för att behandling skulle vara meningslös.

Tom McLellan, upphovsmannen till bedömningsinstrumentet Addiction Severity Index, har en bra tankeövning för den som resonerar på det sättet. När patienter med oreglerad typ 2-diabetes kommer till sjukvården och får behandling ār effekterna snabba och påtagliga, så nyttan av behandlingen ter sig uppenbar.

Om patienten sedan börjar slarva med behandlingen och blodsockret kommer i olag tycker alla att det bara understryker hur viktigt det var med behandling. När alkoholberoende patienter påbörjar behandling tenderar det också att gå bättre för dem.

Men när de efter ett tag kanske börjar slarva med behandlingen och försämras säger man i stället:

“Se där. Vad var det vi sade. Det var ena hopplösa patienter, Och den där behandlingen, den verkar det inte vara mycket nytta med heller” Bristen på logik är sldende.

Beroendesjukdomar är i sina svårare fall typexempel på komplexa, kroniska sjukdom av ett slag vi är väl bekanta med inom sjukvarden, och lärt oss att hantera på alltmer framgångsrika sätt I likhet med diabetes,

hypertoni eller astma saknas i dag behandling som en gång för alla kan bota beroende, men det finns behandlingsinsatser som enligt ett gediget

vetenskapligt underlag kan hjälpa många patienter uppnå förbättrad hälsa och livskvalitet. De modeller det handlar om har ofta líkhet med behandling av andra komplexa kroniska sjukdomar.

Ett problem är att sjukvårdens resurser i dag snarare används utifrån en modell som vore lämpligare för lunginflammation eller benbrott. Ingen blir frisk från ett beroende genom en dyr abstinensbehandling inom sluten vård. Ånda är det den typen av insatser det mesta av resurserna går till.

Men bristen på behandlingsinsatser är inte den enda utmaningen, Fler- talet av de behandlingsmetoder som dominerat beroendeområdet genom åren har drivits utifrån behandlarnas övertygelse om metodikens förträff- lighet,

i stället för vetenskapligt hållbara studier som visat på behand- lingens effektivitet. Flera sădana metoder är omgärdade av omfattande skolbildningar och en teoriapparat som kan kräva åratal att sätta sig in i. Framträdande exempel utgörs av ospecifikt samtalsstöd,

psykodynamisk psykoterapi, miljöterapi eller behandling enligt Anonyma Alkoholisters (AA:s) Stora Bok. Inom modern, evidensbaserad sjukvård är det inte rimligt att sådana terapitraditioner fortsätter.

Det finns sedan länge data som kan ligga till grund för mera rationella val av behandlingsmetoder. Alkoholområdet utgör ett talande exempel.

I en banbrytande sammanställning av tillgänglig behandlingsforskning kundeHester och Miller i mitten av 1990-talet slå fast några intressanta slutsatser, som stått sig sedan dess:

• Kunskapen om vilka behandlingsmetoder som är effektiva vid alkoholproblem har stadigt ökat sedan 1950-talet, och den genom- snittliga kvaliteten på forskningen har blivit allt bättre.

• I stort sett vad som än görs med alkoholproblematiker erhålls gynn- samma effekter. Dessa tenderar dock att avta med tiden.

• Ett antal specifika behandlingsmetoder har dessutom väldokumen- terade effekter i jämförelse med adekvat valda kontrollgrupper.

• Ett ännu större antal behandlingsmetoder har à andra sidan i samstämmiga studier visats vara verkningslösa,

• De metoder som är vanliga i kliniskt bruk utgörs huvudsakligen av sådana som faller inom den verkningslösa kategorin, medan de dokumenterat verksamnma metoderna har svårt att få en bred spridning.

• Det finns en signifikant negativ korrelation mellan kostnaden för en behandlingsmetod och dokumentationen för dess effektivitet. Ett svårslaget rekord sätts av psykodynamisk individualterapi,

som i 1990 års penningvärde betingade ett snittpris per given behandling Del I Beroende och dess mekanismer som uppgick till cirka 4 o00 US-dollar, samtidigt som metoden hade ett av de högsta negativa poängtalen när det gällde belägg för effektivitet.

LÄSA HAR Dela och jämföra känslor