VÄRLDEN HÅLLER ANDAN – SOVJET JUNI 1941 Natten till den 22 juni 1941 har Hitler som vanligt svårt att sova. Han sitter uppe och tänker på nästa dag.
Han är bekymrad och orolig. Efter månader av planering är tidpunkten inne. Adolf Hitlers Tyskland ska anfalla det mäktiga Sovjetunionen. Soldater och vapen är på plats vid gränsen.
Hitler äri sitt nya högkvarter i östra Tyskland, Wolfsschanze, Vargborgen. – När man börjar ett krig är det som att öppna en stor port i ett mörkt rum.
Man vet inte vad som väntar i mörkret, säger han. Tyskland samlar sig för ett anfall som världen aldrig sett maken till. Längs Sovjets gräns har tyskarna samlat långt mer än tre miljoner soldater och fler än tre tusen stridsvagnar.
Över tre tusen stridsflygplan är beredda att lyfta. – Världen kommer att hålla andan, spådde Hitler när han gjorde upp planerna. Han fick rätt. Halv fyra på morgonen går Tyskland till attack. Världens största anfall har börjat.
Plats för tyskarna
Anda sedan Hitler började drömma om ett Stortyskland hade kriget mot Sovjet varit det viktigaste. Det var där han skulle ge tyskarna plats att leva, livsrum.
När vi talar om nya områden ska vi främst tänka på Sovjet. Detta stora land är redo att brytas sönder, skrev Hitler i sin bok Mein Kampf mánga år tidigare, När kriget mot Sovjet väl var iging var det en lättnad för Hitler.
Att vi har samarbetat med Sovjet har plågat mig. Det har varit mot hela min natur och allt jag trott på. Nu är jag lycklig för att jag slipper lida över det längre, skrev han i ett brev till Mussolini.
Både Stalin och Hitler struntade i fredsavtalet mellan länderna. De visste att det inte skulle hålla för evigt. Båda hade haft nytta av avtalet. Hitler kunde kriga i väster utan att bli störd av Sovjet.
Stalin kunde bygga upp sitt försvar med nya vapen och soldater utan att bli störd av Tyskland. När Hitler var upptagen i Frankrike passade Stalin på att låta sitt rike växa.
Sovjetiska soldater marscherade in i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen och i delar av Rumänien. Hitler ville stoppa Stalin innan Sovjet växte för mycket.
Redan nu var det problem att få tag i all olja till bilar, stridsvagnar och fabriker. Om Stalin lade beslag på de rumänska oljekällorna skulle tyskarna snabbt få problem.
Stalin lyssnar inte på varningarna
Som vanligt skyllde tyskarna kriget på sin motståndare. – Sovjet har brutit mot vårt fredsavtal, Sovjet har hotat oss, sade Hitler.
Tyskland förklarade krig mot Sovjet. Det skedde samtidigt som tusentals tyska kanoner och stridsvagnar dundrade vid Sovjets gräns och de tyska planen släppte sina första bomber.
I huvudstaden Moskva tog Sovjets ledare förvånade emot nyheterna. Stalin tvivlade på att det var sant. Visserligen hade många varnat honom för att Hitler var på väg att hitta på något.
Men han hade inte velat tro på det. Stalin visste alt han för eller senare skulle behöva kriga mot Hitler. Men han hade gärna väntat lite till.
Hitler räknade med att kriget skulle hålla på i några mánader. Det skulle vara klart i god tid före vintern. Några vinterkläder behövde de tyska soldaterna inte ha med sig.
Hitler tvivlade på att den sovjetiska Röda armén kunde göra något vidare hårt motstind. Den stora Röda armén hade ju haft problem att besegra lilla Finland.
Dessutom hade tyskarna i Polen sett hur dåliga vapen och utrustning de sovjetiska soldaterna hade. Tyskarna startade anfallet fyllda av självförtroende Devar den viesnde krigsmaskinen, som ännu inte förlorat något lrig på marken,
Operation Barbarossa
Tyskarna anföll Sovjet i tre grupper. Den norra gav sig mot Leningrad. Den i mitten siktade på huvudstaden Moskva och den tredje var på väg mot de viktiga industrierna och oljefälten i söder.
Planen döptes till operation Barbarossa, efter en mäktig tysk kejsare. Allt gick lika lätt och smidigt som Hitler hoppats på. Tyskarna var så snabba att de ofta kunde köra runt de sovjetiska trupperna och tvinga dem att ge upp.
När det blev strid vann tyskarna förvånansvärt lätt. Efter en vecka var de tyska trupperna långt inne i Sovjet. Efter två veckor hade en halv miljon sovjetiska soldater dött. En miljon hade tagits till fånga.
Luftwaffe gick hårt åt det sovjetiska stridsflyget. Många plan förstördes innan de hann upp i luften. Sovjet fyllde på med nya plan och nya piloter men de var för det mesta chanslösa mot de stridsvana tyska piloterna.
Adolf Hitler njöt av rapporterna om de tyska framgångarna. Ingen hade någon chans mot honom på slagfåltet. I sin dagbok skrev general Halder efter den första veckans strider:
Jag skryter nog inte om jag säger att detta krig har vi vunnit på fjorton dagar. Det kan bara vara en fråga om veckor innan det är slut. – Fienden i öster är besegrad och kommer aldrig att resa sig igen, vrålade Hitler från sin talarstol.
Röda armén blöder
De sovjetiska trupperna, Röda armén, blev överrumplade av tyskarnas anfall. Under de första veckorna hade de blivit överkörda av tyskarna, utan att hinna förstå vad som hände
. Röda armén var inte redo för kriget och det var Stalins fel. Han styrde sitt land lika grymt som Hitler styrde Tyskland. I flera år hade Stalin jagat politiska motståndare i Sovjet.
De människor Stalin inte litade på dödades eller hamnade i făngelse. Omkring en miljon människor dödades. Bland dem fanns många militärer. Stalin vågade inte lita på arméns officerare, de hade ju både soldater och vapen.
Röda armén var under en tid nästan utan ledare. Nu hade nya officerare kommit. Många var dáligt utbildade men för varje dag kriget pågick lärde de sig allt mer.
Världens största armé
Sakta reste sig Röda armén och deras motstånd blev hårdare. För sanningen var den att Sovjet hade världens största armé. Den hade bättre utrustning än tidigare och den hade lärt sig av de tidigare misstagen.
Sovjet hade fler stridsvagnar och flygplan än Tyskland. I mitten av juli var blixtkriget slut, tyskarna tappade farten. Stridsvagnarna kunde inte rusa fram längre. Sovjet var för stort.
Det var svårt att få fram bränsle och de andra trupperna hade problem att komma ifatt. Striderna blev hårdare, De sovjetiska soldaterna kämpade hårdare än både fransmán och polacker.
Dessutom var de fler och bättre utrustade än tyskarna hade trott. Soldaternas motständ förvänade tyskarna. Tyskarna upptäckte snart att de sovjetiska soldaterna fortsatte att slåss, även nir läget var hopplöst.
T tastningen i staden Brest-Litovosk kämpade en grupp sovjetiska soldater mot tyskarna i en månad. De visste om att de var chanslösa.
När tyskarna till slut tog sig in hittade de en mur där en av soldaterna ristat: Jag dor, men ger inte upp. Manga tyska ledare blev förvånade. De visste att många människor i Sovjet hatade Stalin.
De borde bli glada när tyskarna kom och räddade dem från kommunismen. Men omm det fanns människor som längtat efter tyskarna, så ändrade de sig snart. Och det var tyskarnas eget fel.
Efter ett par veckors krig förstod alla i Sovjet att ingenting kunde vara värre än de tyska nazisterna. Inte ens döden.
Strunta i krigets lagar
Tyskarna spred skräck omkring sig. För nazisterna var kriget mot Sovjet inte bara ett krig om land. Hitler ville få soldaterna att förstå att det var ett krig mot en sämre sorts människor, en sämre ras.
Helst skulle de inte ens tänka på folket i Sovjet som människor. De tyska soldaterna fick veta att de kunde strunta i krigets lagar. Ingen skulle straffas för våldtäkt, mord, plundring eller något annat brott.
Det var fritt fram för de tyska soldaterna att göra vad de ville med människorna de mötte, soldater eller vanliga civila.
Kommunisterna är sådana människor som māste dödas, sade Hitler. Många gjorde som de blev tillsagda. Hus och byar brändes och plundrades.
Människorna plågades och dödades. Värst var de tyska dödsgrupperia, insatsgrupperna. De dödade människorna nazisterna inte ville veta av: judar, romer och kommunistiska ledare, Hatet och skräcken för tyskarna växte sig starkt.
Men på några platser hälsades faktiskt tyskarna som befriare. Folken i Estland, Lettland och Litauen hoppades att tyskarna skulle ge dem tillbaka friheten.
Men tyskarna behandlade dessa folk lika grymt och våldsamt som alla andra. Snart hade tyskarna också förvandlat dem till motståndare.
Segra eller dö
Miljoner sovjetiska făngar dog. En del sköts direkt. Många lämnades bara i stora läger där de svälte ihjäl. Andra dog när de tvingades marschera till de tyska fänglägren. De kallades dödsmarscherna.
Bara var femte fănge överlevde dem. En italiensk journalist mötte en grupp krigsfångar. – De flesta är sårade. Men de har inga bandage, ansiktena är täckta av intorkat blod och damm. Deras uniformer är i trasor.
De går långsamt och stöttar varandra. – Det är idag omöjligt att förstå att jag kunde vara med om allt detta utan att protestera. Men då kändes det som om vi var delar av en stor krigsmaskin som skulle krossa kommunismen.
Vi tänkte inte själva, förklarade en tysk officer många år efter kriget. Tyskarna hade redan färdiga planer för vad de skulle göra efter kriget. Stora områden i Sovjet skulle användas för att ge tyskarna mat.
De människor som bodde där fick svälta eller flytta. – Många miljoner människor kommer att svälta ihjäl, konstaterade Göring på planeringsmötet.
KVINNORNA I KRIGET
En skillnad mellan Storbritannien och Tyskland var att britterna lät kvinnor jobba i fabrikerna. På så sätt blev det enklare för britterna att hålla igång fabrikerna under kriget.
De tyska nazisterna ville att kvinnorna skulle vara i hemmet. Inte ens när bristen på arbetare blev som störst ändrade sig Hitler. – Det är viktigt att kvinnorna är i hemmen.
Lika viktigt nu som annars, svarade Hitler när officerare krävde att kvinnor skulle arbeta i fabrikerna. Nazisterna försökte lösa problemen genom att ta människor andra länder som fångar och
LÄSA HAR PÅ SAK
