Smuggling över Engelska kanalen var vanligt på S1700- och 1800-talen. För att finansiera krigen utkrävde den brittiska regeringen höga skatter på lyxvaror som infördes från utlandet.
Skatterna kallades tullar och gällde bland annat konjak och te. De höga tullarna gjorde att smugglingen växte och bedrevs i stor skala. Smuggelgods – eller kontraband, som man också sa – skeppades till avsides belägna platser på den brittiska kusten.
Där lossades lasten i hemlighet och handelsmännen kom på så sätt undan införselavgiften på varorna.
Nattliga leveranser
I skydd av nattmörkret närmade sia smuggelfartygen Englands kust. Med- hjälpare i land, som också tillhörde smugglarnas liga, signalerade till far- tyget när kusten var klar och inga tulltjänstemän fanns i närheten.
Smugglarna tog i land lasten och medhjälparna förde den från stranden till säkra gömställen. Smuggelfartygen var lätta och snabba och de kunde segla både med vinden och kryssa mot den.
Det var viktigt om de skulle kunna komma in till stranden och ge sig av snabbt utan att bli fasttagna. Båtarna var oftast svartmålade och hade mörka segel för inte synas på natten,
Hemlig last
Smugglarna fraktade gärna konjak gìn, tobak och te. Silke och spets till fina kläder var också bra varor.
Förmögna engelsmän köpte lyxvarorna utan att fråga varifrån de kom, och smugglarna gjorde stora vinster. Kon- jak och gin smugglades i mindre tun- norsom lätt kunde gömmas undan på fartyget.
Tobaken fraktades i smà, vattentäta paket för att kunna kastas őver bord om det blev tvunget. När faran var över rodde medhjälparna ut från land i småbåtar och hämtade upp paketen ur vattnet.
Smugglarnas hot
Ofta var hela samhällen inblandade i smugglarnas verksamhet. Det behöv- des mycket folk för att föra i land och gömma en last.
På så sätt blev det också säkrare, eftersom alla tjänade på att hålla tyst om de själva fick del av vinsten. En del smugglarligor ut- satte byinvånare för fruktansvärda hot för att de inte skulle avslöja något.
Den mest beryktade var Hawkhurst Ligan, som höll till i Romneys sump- marker i sydöstra England. Sju av ledarna i ligan hängdes år 1749 sedan de torterat och dödat en tulltjänsteman och en skomakare,
Tjänstemannen hade begravts levande och skomakaren hade kastats ner i en brunn.
Smuggling: myt och verklighet
Många berättelser om smugglare utspelar sig på 1700-talet i Engelska M kanalen. Ofta handlar de om hur smugglarna försöker lura myndig- heterna för att inte bli gripna.
Precis som med berättelserna om pirater har smuggelhistorier gett bränsle åt fantasin hos författare och film- skapare. Fantastiska myter har berättats om hemliga tunnlar, mordiska vrakplundrare och listiga, skurkaktiga herremän.
Listiga gömställen
Smugglarna använde sig av många knep för att gömma smuggelgods. Tobak flätades in i rep som fick ligga i högar på däck, ihop med alla andra reprullar. Konjak och gin smugglades i dubbelbottnade vattentunnor.
När tulltjänstemännen kom på och började mäta djupet i vattentunnorna satte man i stället in extraväggar i tunnorna så att vattendjupet blev det rätta
Ibland grävdes gropar långt upp på en strand, där smuggelgodset kunde förvaras tills vidare.
Groparna gjordes rejält djupa, eftersom tulltjänstemän- nen gick med långa käppar och sökte efter gömställen i sanden. Det hörde inte till vanligheterna,
men det före- kom tunnlar som ledde från stränderna inåt land. En omtalad tunnel fanns i Hayle i Cornwall på Englands syd- västra kust. Den sträckte sig flera hundra meter från stranden in till en stad,
Noggrann planering
Smugglarna hade noga uttänkta planer för hur de skulle föra i land sina laster. Ofta hade de olika platser förberedda att segla till, om något ställe skulle vara bevakat.
Här och där utmed kusten byggde de hus med torn eller höga fönster, varifrån de kunde meddela sig med överens- komna ljussignaler. Lyktorna de använde var avskårmade så att ljusstrålen bara syntes utåt havet och inte från land.
Smuggelherrar
Eftersom det var dyrt att köpa en last med smuggelgods utomlands, behövde smugglarna hjälp med att finansiera inköpen.
Finansiärerna var tvivelaktiga personer som blev förmögna på den olagliga handeln. Många av dem fanns i sydöstra England, nära London, som redan då var en viktig knutpunkt för sjöfarten.
Finansiärerna själva löpte inte så stor risk att avslöjas, utan det var smugglarna som fick ta straffet om de åkte fast.
