Det blev fredligare tider i Europa mot slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Då förlorade kaparna i Karibien och längs Amerikas Atlantkust sitt officiella stöd från de europeiska regenterna.
Men kaparna fortsatte med sjöröveriet eftersom det var så lönsamt. En del av dem, som den ökände Svartskägg, ägnade sig åt att plundra fraktfartyg i Karibiska havet. Andra slog till mot slavskepp längs Afrikas västkust eller seglade till Indiska
oceanen för att anfalla skepp på handelsrutter från Indien och Fjärran östern. Sjöleden från Amerika till Indiska oceanen via Afrika och tillbaka kallades för piratrundan.
Guldålderns fartyg
Piraterna under guldåldern föredrog tremastade skepp med fyrkantiga segel för långa färder över öppet hav.
Det var oftast kapade fartyg. På grunda vatten inomskärs var mindre slupar idealiska. De var mycket snabba och lättmanövrerade och hade triangelformade segel fästade vid ett bogspröt (en lång träbom som stack ut framför fören).
När ett fartyg skulle kapas, närmade sig piraterna det akterifrån för att inte komma i skottlinjen för fartygets huvudkanon, som vanligtvis ayfyrades från sidan.
Den ökände Svartskägg
Svartskägg (död 1718) är den mest omtalade av piraterna under den här tiden, trots att han bara var verksam två år.
Han var engelsman och hans riktiga namn tror man var Edward Teach. Han seglade runt i Karibiska havet och Mexikanska golfeni ett kapat franskt slavskepp.
Han plundra- de fartyg och förde stöldgodset till ett ställe i Ocracoke Creek, vid Nord- Carolinas kust i Nordamerika. Där sålde Svartskägg sitt byte till folket på orten sedan han mutat myndig- heterna att inte bry sig om vad han sysslade med,
En legend dör
Svartskägg kände sig säker i de grunda vattnen vid tillhållet i Ocracoke. Men den brittiske guvernören i Virgina, som var oroad över att laglösheten spred sig, skickade på hösten 1718 ut den brittiska flottan för att söka rätt på Svartskägg.
Expeditionen, ledd av kap- ten Robert Maynard, lyckades överraska piraterna och i den blodiga striden dödades Svartskägg. Hans avhuggna huvud fick dingla från bogsprötet på Maynards slup (se bild s. 32). Besätt- ningen togs tillfånga och hängdes.
Piraternas strategi
Det fanns inget som fyllde sjömän med större skräck än Danblicken av en skara hotfulla pirater som beväpnade till tänderna klättrade in över relingen.
Piratkaptenerna gick tillväga på många olika sätt för att lyckas med en kapning. De närmade sig tyst och överrumplande; de låtsades vara harmlösa; de hotade och tog till så mycket våld som krävdes för att offren skulle kapitulera.
Blodiga bataljer
Speciellt i slutet av 1600-talet och början på 1700-talet var livet till havs farligt för alla sjöfarande, såväl pirater som laglydiga sjömän.
Levnads- förhållandena var svåra, det var livsfarligt att segla över haven och man levde inte så länge. Piraterna var ökända för att aldrig visa sina motståndare någon som helst nåd. Närstriderna var brutala och blodiga, och många män dog på båda sidor.
Överfallstaktik
Piraterna försökte först skrämma sina offer till att kapitulera. Om den taktiken inte lyckades måste de ta sig ombord för att slåss. De kastade då änterhakar i riggen på motståndarnas fartyg och drog det närmare sitt eget.
För att skapa förvirring slängde de ombord tjärgranater, som antingen satte eld på riggen och seglen eller spred en tjock rök. Eftersom de flesta sjömän seglade barfota hivade man ombord vassa fyrspetsade fotanglar av järn, för att skada motståndarnas fötter.
När piraterna väl hade tagit sig ombord på det kapade fartyget, gick de till anfall med svärd, pistoler, musköter, yxor och dolkar.
Bli pirat eller dö
De besegrade besättningsmännen ställdes ofta inför ett val: antingen kunde de slå sig ihop med segrarna och själva bli pirater eller också dö. Det är därför inte så konstigt att många valde att bli pirater.
många sätt var piraternas liv bättre än den vanlige sjömannens. De levde friare, hade chansen att bli förmögna och fick tillfälle att delta i vilda dryckes- fester på de karibiska öarna.
När en sjökapten tagits tillfånga tog piraterna reda på hur han behandlat sin besättning. Om han varit grym fick han själv smaka på hur det kändes.
Jolly Roger
Dödskalleflaggan Jolly Roger, som fladdrade i vinden från märsstången på piratskeppen, är den mest kända piratsymbolen.
Piratflaggorna signalerade att besättningen ombord var beredd att döda alla som gjorde motstånd. Ursprungligen hissades en blodröd flagga vid sådana tillfällen och namnet tror man kommer från “jolie rouge”, vilket är franska för “vackert röd
läsa har också Spritsmuggling i USA – De först piraterna
