Adolf Hitler stiger upp i talarstolen och förbereder sig för ännu ett tal. Det är i början av oktober och han är på besök i Berlin. Han har kommit för att tala till sitt folk.
Det är viktigt att tyskarna inte blir oroliga, trots att kriget mot Sovjet drar ut på tiden. Hitler förklarar att kriget mot Sovjet nästan är över.
Sovjet håller på att falla samman. -Jag säger idag, och jag gör det utan att tveka, att fienden i öster är besegrad och kommer aldrig mer att resa sig igen, säger Hitler.
I talarstolen känner sig Hitler hemma. Han vet att folk lyssnar när han talar. Men det blev inte någon snabb tysk seger i Sovjet. Sommaren gick och hösten närmade sig.
De tyska generalerna gillade inte Hitlers planer för krigets fortsättning. Generalerna ville anfalla huvudstaden Moskva. Om tyskarna tog Moskva skulle mycket i Sovjet sluta att fungera.
Dessutom fanns en stor del av Röda armén runt huvudstaden. Om tyskarna slog dem skulle de inte kunna hjälpa till i andra delar av landet.
En seger i Moskva skulle leda till en seger i hela Sovjet, menade generalerna. Hitler vägrade att lyssna på dem. Han ville först anfalla söderut för att komma till de sovjetiska industrierna, gruvorna och oljefålten.
Dessutom ville han gärna krossa Leningrad. För honom var det viktigt att besegra staden som var döpt efter den kommunistiske ledaren.
Det blev naturligtvis som Hitler ville. Trupperna som var på väg mot Moskva fick ta paus i kriget och skicka sina stridsvagnar söderut för att vara med och anfalla Kiev.
Adolf Hitler var störst och bäst. Ingen tvekan om saken. Ingen hade haft sådana framgångari kriget som han. Allt han gjorde blev rätt.
Det var så Adolf Hitler själv såg på saken. Dårför var det självklart att han skulle fortsätta att bestämma. Även när alla andra var emot honom.
Fångar i Leningrad
Slaget om Kiev blev en stor tysk framgång. Två stora grupper med stridsvagnar lyckades omringa staden. Tyskarna tog över sexhundra tusen soldater som fångar.
Det här var världshistoriens största slag, sade Hitler stolt. Det var världshistoriens största misstag, svarade en av hans generaler. När Hitler bestämde att de skulle börja gå mot Moskva var det redan höst.
Men inte heller den här gången ville han sätta all kraft mot huvudstaden. Tyska trupper fortsatte också mot Leningrad och vidare söderut.
I mitten av september nådde den norra gruppen Leningrad. Soldaterna i staden gjorde oväntat hårt motstånd. Ganska tidigt förstod Hitler att de inte kunde ta staden genom ett snabbt anfall.
Tyskarna omringade Leningrad och väntade på att maten skulle ta slut för människorna i staden. Hitler var vansinnig. Jag ska jämna staden med marken och döda alla som bor där. Leningrad ska försvinna.
Det svär jag dyrt och heligt på, skrek han. Tyskarna började skjuta på staden med kanoner men människorna vägrade att ge sig. I niohundra dagar stod de ut i den alltmer förstörda staden.
Livet i Leningrad blev ett helvete. Människor dog av kylan, svält och sjukdomar. Bara under den första vintern dog en miljon av Leningrads människor. Men de överlevande gav ändå inte upp.
Operation Tyfon
Anfallet mot Moskva döptes till operation Tyfon. Hitler fick glädjande rapporter. Allt gick som planerat. Tyskarna kom allt närmare huvudstaden.
Men då började höstregnen. Vägar och fält förvandlades till lera som bara blev djupare och djupare. – Soldaterna halkar i gyttjan och till varje kanon behövs flera hästar som drar den framåt.
Alla bilar sjunker ner i leran. Det är inte svårt att förstå hur plågsamt det är för våra redan uttröttade kroppar, berăttade general Blumentritt. Tyskarna lade ut stockar för att komma fram genom leran.
Där det inte fanns skog, använde de lik istället. Men de tyska soldaterna hade varit i krig i flera månader. De var trötta och slitna. Många av dem hoppades att kriget snart skulle vara över.
De ville komma hem. Alla var inte beredda att offra livet längre. Hösten var ovanligt kall. I oktober föll den första snön. I november var det minusgrader.
Oron spred sig bland de tyska soldaterna. Vintern var på väg men fortfarande hade de inga vinterklāder. Nu när vi nästan kan se Moskva börjar stämningen bland officerare och soldater att svänga.
Fiendens motstånd hårdnar och kampen blir allt bittrare, skrev general Blumentritt, De tyska framgångarna fortsatte och de närmade sig Moskva. Men kriget var på väg att vända,
Den långa vintern
Den 13 november vaknade vi och skakade av köld, Den iskalla vinden från nordost skar som en kniv genom landskapet. Himlen var molnfri och mörkbla.
Men solen har förlorat sin styrka. Istället för att bli varmare framåt dagen blev det bara kallare,
När solen gick ner var det minus tolv grader. En soldat som varit ute utan sin mössa kom tillbaka med båda öronen vita och stelfrusna, berättade soldaten Heinrich Hape. Soldaterna väntade på varma kläder.
Men sanningen var att det inte fanns några vinterkläder åt dem. Kriget skulle ju vara över på sommaren. Ingen hade tänkt på att varma kläder kunde behövas.
– Många av mannarna traskar omkring med fötterna inslagna i papper och det är stor brist på handskar, klagade en officer. Striderna runt huvudstaden blev hårda. Massor av sovjetiska soldater dödades.
Men de ersattes hela tiden av nya. Sovjet hade enorma reservtrupper som aldrig tycktes ta slut. En del av de utmattade tyska soldaterna frös ihjäl. Köldskadorna blev allt vanligare.
Snart var det fler tyskar som blev skadade av kylan än i striderna. Också de tyska vapnen och stridsvagnarna fungerade dåligt i vinterkylan. Generalerna ville stoppa anfallet och fortsätta efter vintern.
Hitler vägrade. Tyskarna var ju så nära Moskva. Tyskarna tog sig fram till Moskvas förorter. Genom sina kikare kunde de se guldet glänsa på Kremls torn i Moskvas centrum. Men närmare skulle de aldrig komma.
