Beroende som diagnostiskt begrepp Från nykterhetsnämnden till beroendekliniken Synsättet på alkohol och drogproblem har i Sverige genomgått en utveckling som kanske
bäst illustreras genom de lagar vilka genom åren styrt samhällets insatser mot problemen. Långt in på 1900-talet sågs “superiet” främst som en karaktärsdefekt.
Lagen om behandling av alkoholister från 1933 stadgade att varje kommun skulle inrätta en nykterhetsnämnd. Dess uppgift var att förebygga alkoholmissbruk och förmå de “som var hemfallna åt dryckenskap” att gå med i en nykterhetsförening.
När det inte hjälpte kunde de värst drabbade tvångsomhändertas på alkoholistanstalt i upp till fyra år. Först 1971 fick kommunernai stället möjlighet att inrätta en “social centralnämnd”, eller helt enkelt “socialnämnd” för att handlägga nykterhets-,
barnavårds- och biståndsärenden. En förskjutning av fokus följde sedan genom 1980 års social- tjänstlag. Tvångsvården kom då att ses som ett undantag, reglerat i separat lagstiftning.
Rötterna i de ursprungliga nykterhetsnämnderna var dockkvar, och gjorde att huvudansvaret för behandling av personer med alkohol- och drogproblem förblev socialtjänstens.
Socialtjänstens verksamhet kom att kallas missbrukarvård, och man brukar vara noga med att poängtera sin icke-medicinska natur. Samtidigt spenderar sjukvården stora summor på behandling av tillstånd relaterade till alkohol- och droganvändning.
Det sker både direkt, inom det som kommit att kallas beroendevård, och indirekt, inom nästan alla andra specialiteter. Alla som stått på en akutmottagning vet att en stor del av verksamheten inom kroppsmedicinen och psykiatrin åtgår till att behandla alkohol och drogrelaterade problem,
vare sig dessa är kända eller inte. Internationellt stöter man allt oftare på beteckningen addiction medicine, och International Society for Addiction Medicine, ISAM, har bildats efter en amerikansk förebild, ASAM, med deltagande av psykiatrer, internister och primärvårdsläkare.
Den svenska fördelningen av ansvaret mellan socialtjänst och sjuk- vård är internationellt ovanlig. Min uppfattning är att den utgör ett av de största hindren mot att personer med substansbrukproblem ska få tillgång till en evidensbaserad behandling präglad av helhetssyn och kontinuitet.
Frågan utreddes på uppdrag av regeringen senast 2011. Bland ett sjuttio- tal utmärkta förslag för förbättrade insatser rekommenderade utredaren Gerhard Larsson att vård- och behandlingsansvaret tydligare skulle samlas hos sjukvården.
Det skulle också ha inneburit att Sverige närmade sig den modell som är vanligast i andra EU-länder. Förslaget ansågs dock alltför kontroversiellt, och hela utredningen lades på hyllan. Problemen utred- ningen avsåg att lösa har inte blivit mindre sedan dess.
Ambivalens kring var problemen egentligen hör hemma går hand i hand med ett lika inkonsekvent språkbruk. Omväxlande används begrepp som alkoholism, narkomani, beroende, missbruk och överkonsumtion. Vart och ett av dessa ord bär med sig en uppsättning uttalade eller outtalade antaganden om orsaker bakom den enskildes problem,
och förväntningar om vilka behandlingsmetoder som borde erbjudas. Ständig osākerhet om vad man egentligen pratar om bäddar för svårigheter med att fokusera på kliniskt meningsfull diagnostik och evidensbaserad behandling.
Det blir svårt att systematiskt följa upp och utvärdera effekter av kliniska behandlingsinsatser om det inte ens är klart vad det är för tillstånd som står i fokus för insatserna.
LÄSA HAR HUR UPPSTÅR VÅRA KÄNSLOR?vad betyder sina känslor
