Är beroende en sjukdom? Gärna behandling, men först en rejäl diagnos Inom sjukvården är vi förstås vana vid att behandlingsval till stor del styrs av sjukdomsdiagnoser. Det gäller i dag även psykiatrisk sjukvård.
Vi har kommit en lång väg från det ideologiska motstånd mot diagnoser inom psykiatri som hade rötter i 1960- och 1970-talens extrema antipsykiatriska rörelser.
Då kunde det heta att det inte alls existerar några psykiatriska sjukdomar, bara sunda reaktionsmönster på samhälleliga orättvisor, eller att psykiatriska problem är så unikt subjektiva att “den bästa diagnosen på en patient är hans efternamn”.
De motsättningarna ter sig i dag som ett passerat kapitel. I dag får jag ibland en känsla av att pendeln nästan svängt alltför långt åt andra hållet. Numera känns det ibland som att alla patienter har alla diagnoser.
Men det är för den sakens skull inte självklart att avgränsning och diagnostik blivit så mycket lättare.
I likhet med många kollegor drömmer jag om att få uppleva den dag då orsaker till beroendesjukdomar klarlagts till den grad att kunskap om underliggande sjukdomsmekanismer kan ligga till grund för diagnostik och behandling.
Vi behöver arbeta hårt för att komma till sådana mekanistiskt baserade diagnoser. I dagsläget måste vi dock med betydande ödmjukhet konstatera att det är långt dit.
Vi vet helt enkelt för lite. Omhuldade teorier, vare sig de handlade om psykiska effekter av tidiga relationer eller belönings- systemens funktion, fick länge dominera.
Deras dominans grundade sig inte på att de styrktes av empiriska data, utan på att de passade den ena eller den andra skolbildningen. Det har patienterna ingen större nytta av.
Det bästa eller kanske minst dåliga – vi fortfarande har att tillgå är teorifria diagnostiska kategorier, baserade på handfasta kliniska iakttagelser. Det innebär en diagnostik baserad på iakttagelser av sådant som de flesta kliniskt erfarna personer kan enas om.
Exempel på sådana kliniska iakttagelser är när en person fortsätter att bruka en drog trots uppenbara negativa konsekvenser, ger upp värdefulla aktiviteter till förmản för drogen eller uppvisar social funktionsnedsättning i form av stört familje- eller arbetsliv.
Sådana iakttagelser, om de beskrivs på ett tillräckligt konkret sätt, kan göras oavsett vad man har för hypoteser om vad fenomenen beror på. Detta är förstås grunden för all modern psykiatrisk diagnostik, baserad på operationellt definierade kriterier.
Den främsta exponenten för ett sådant sätt att närma sig psykiska störningar är amerikanska psykiaterföreningens Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, nu i sin femte upplaga, DSM-5.
LÄSA HAR Beroende som diagnostiskt begrepp-till beroendekliniken
