Storspovens speciella, rytmiska och lite ödsliga drillande sång är härlig att höra! Det låter lite mystiskt och sätter verkligen fantasin i rullning.
Storspoven är lätt att känna igen med sin väldigt långa, böjda näbb, ganska stora kropp och långa ben. Dess latinska namn Numenius kommer av numen som betyder “nymåne” och syftar på den böjda näbben.
Storspoven är Europas största vadare. Den långa näbben är bra att ha dä den letar föda. Storspoven trivs på stora blöta sor, speciellt i jordbruksmarker, ängsmarker och vallar.
Den häckar gärna på dessa öppna marker i närhet till stora diken, åar och havet. Här finns insekter, spindlar, sandmaskar, daggmaskar, skalbaggar och kräftdjur som den äter. Storspo- ven kan också äta grodor och smågnagare, och en del bär som tranbär och kråkbär.
På försommaren ser man ofta ensamma myrar och mos- spovar eller ett spov-par gå tillsammans för att leta föda. Men under flyttningstiderna, och kläcks i början av juni och ungarna lämnar boet någon dag efter att de kläckts och börjar då leta mat själva. De blir flygfärdiga efter ytterligare fem veckor.
Men i snitt överlever bara en unge av fyra i Mellansverige och det är väldigt lite. De par som häckar på myrar får vara mer ostörda än de par som bygger sina bon i jordbruks- områden. Storspoven stannar inte särskilt länge i Sverige, bara några månader. De kommer i början av april till södra Sverige och några veckor se- nare till norra Sverige. Men redan i mitten av juni flyttar de första spovarna söderut igen.
De som misslyckats med häckningen flyttar först, men snart, omkring midsommar flyttar också de häckande honorna. De lämnar sin familj re- dan en eller två veckor efter att äggen kläcks, och hanen blir kvar med ungarna ytterligare en månad, Han sitter ofta på vakt på taket av en lada, och håller utkik efter ungarna som letar mat på marken.
Ett par tre veckor efter att ho- nan lämnat familjen är det dags för hanen att flytta söderut. Det är i mitten av juli, och då är ungarna stora nog att klara sig själva. De stan- nar kvar ett par veckor innan de också påbörjar sin flytt söderut.
Storspoven övervintrar oftast längs kusterna på Brittiska öarna, eller Irland, där stora flock- ar går omkring i långgrunda havsvikar. Paret spenderar inte vintrarna tillsammans, men de är mycket ortstrogna och häckar ofta tillsammans 1 samma par, på samma plats under flera år.
Storspoven finns i hela landet, förutom på västkusten ochi fjälltrakterna, men den har minskat kraftigt i antal och har försvunnit på många ställen. Men den är fortfarande relativt vanlig på Öland och i Norrland.
fakta om Storspov
Storspoven var vanlig på 1950-talet, men har minskat i antal rejält i Sveri- ge, trots att jakten på den har mins- kat eller helt upphört. Den största orsaken till att storspoven minskar i Sverige är att man har ändrat deras livsmiljö på många platser.
När man t.ex. torrlägger myrar förstörs livsvill- koren för storspovarna som häckar där. Tidiga skördar på sommaren kan förstöra bon och döda ungar av misstag.
Det finns inga storspovar i djurparker, men du har stor chans att se dem på många plat- ser i landet på olika våtmarker. Se bara upp så du inte förväxlar den med den mindre småspoven! Det är lätt gjort, de är så lika. Men småspoven är betydligt mindre än stor- spoven och så har den en kortare näbb.
fakta om Svarta änkan
