Mellan 1940 och 1943 bytte en långsmal nordafrikansk strandremsa ägare fem gånger medan de allierades och axel- makternas pansararméer stred mot varandra i ökensanden.
För Tyskland och Italien, de så kallade axeimakterna, var syftet med ökenkriget att erövra Egypten, som ockuperades av en armé från Storbritannien och Brittiska samvāldet.
Om Egypten föll skulle Hitier kunna erövra de arabiska oljefälten och skära av Storbritanniens försörjningsrutt genam Suezkanalen. Fälttåget började på sommaren 1940, dà Mussolinis armé i Libyen invaderade Egypten.
Britterna var underlägsna till antalet, men de lyckades ändå besegra italienama med hjälp av den blixtkrigstaktik som de hade lärt sig av tyskarna.
Efter att ha brutit igenom de italienska linjema trängde brittiska stridsvagnskolonner in 800 km i Libyen och tillfångatog 130000 italienare, För att förhindra ett totalt nederlag skickade Hitler i februari 1941 en tysk pansarstyrka till Afrika.
Styrkan döptes till Afrikakåren och dess chef var generallöjtnant Erwin Rommel.
ÖKENRÄVEN
Afrikakårens chef Erwin Rommel (1891–1944) var andra världs- krigets mest berömde fältherre.
I mars 1941 ryckte han under sin första ökenoffensiv fram med en styrka som delvis bestod av stridsvagnsattrapper av trä monterade på Volkswagen-bilar, och han gav sina mannar order om att röra upp dammoln.
Därigenom övertygade han britterna om att hans armé var större än den egentligen var och fick dem att retirera. Detta slags sluga taktik gav Rommel smeknamnet Ökenräven.
FRAM OCH TILLBAKA
Ökenkriget utmärktes av att krigslyckan snabbt kom och gick. Efterhand som en armé ryckte fram genom öknen blev den allt svagare.
Det berodde på att försörjningslinjerna blev allt längre och stridsvagnarna slets ut i ökensanden. Under tiden drog den retirerande armén samman sina styrkor tills den var tillräckligt stark att genomföra ett motanfall.
Slutsegern avgjordes av vilken sida som bäst kunde få fram förstärkningar och bränsle. Här hade de allierade en stor fördel.
EL-ALAMEIN
Det största ökenslaget utkämpades vid el-Alamein i oktober 1942. Afrikakāren mötte den brittiska åttonde armén under generallöjtnant Bernard Montgomery.
Till skillnad från den våghalsige Rommel var Montgomery en försiktig general som inte gick till anfall utan att vara säker på segern.
Han inledde sin offensiv med dubbelt så många stridsvagnar som Rommel hade, däribland 300 nya Sherman-stridsvagnar tillverkade i USA.
Rommel tillfogades ett avgörande nederlag i britternas första stora seger till lands.
Montgomery kunde sedan rycka fram genom Libyen och Tunisien, och de allierade genomförde också landstigningar i Marocko och Algeriet. I maj 1943 tvingades Afrikakåren till slut kapitulera.
“Vi står inför en djärv och skicklig mot- ståndare. Och, om jag får säga detta i krigets förödelse, en framstående fältherre Winston Churchill om Rommel, 1942
LÄSA HAR blitzen andra världskriget -bomba Storbritannien
