Våren 1942, när snön hade töat bort, be- stämde sig både Hitler och Stalin för att vinna slaget om Sovjetunionen.
Tyskland gick till attack först och lyckades i början av maj lägga stora delar av Krim under sig .
Hitlers främsta mål var dock att erövra Kaukasus. Här fanns industrier och oljefält som försåg Röda armén med utrustning och bränsle. Huvudattacken mot Kaukasus sattes in den 28 juni.
De tyska trupperna gjorde framsteg, delvis på grund av att Stalin hade väntat sig en attack mot Moskva och koncentrerat försvaret till det området. I mitten av juli indelades de tyska styrkorna i nya grupper.
Armégrupp A fick order om att fortsätta söderut, medan armégrupp B skickades österut mot Stalingrad, som var en betydelsefull stad vid floden Volga. När Sevastopol föll i en separat attack den 3 juli, hade tyskarna erövrat hela Krim. Anfallet mot Stalingrad inleddes den 19 augusti.
Under de följande veckorna stöttade Luftwaffe de tyska trupperna med bombraider, I september tåga- de den tyska sjätte armén, under general Friedrich
von Paulus befäl, in bland Stalingrads ruiner. Där möttes de av våldsamt motstånd från Röda armén, vars soldater stred för vartenda hus och varenda fabrik i staden.
Men när november månad kom och vinterkylan satte in var ändå större delen av Stalingrad i tyskarnas händer. Då kom den stora ryska motattacken, operation Uranus, ledd av marskalk Zjukov och marskalk Alexandr Vasilevskij.
I stället för att at- tackera de starka tyska styrkorna inne i själva Sta- lingrad gick man, den 19 november, till angrepp mot de betydligt svagare rumänska och italienska styrkorna norr och söder om staden.
De ryska stridsvagnarna krossade allt motstånd, och inom fyra dagar hade man omringat tyskarna i staden. En tysk undsättningsstyrka försökte utan framgång ta sig genom, och Luftwaffe misslyckades med att flyga in förnödenheter till tyskarna.
Snart började de 300 000 tyska soldaterna instängda i Stalingrad att svälta. För armégrupp A i Kaukasus gick det inte heller så bra, och eftersom Hitler misstänkte att tyskarnas flyktväg via Rostov snart skulle blockeras beordrade han december sin armé att dra sig tillbaka.
Tyskarna inne i Stalin- grad fick däremot order om att på inga villkor ge upp. Men efter att ha lidit ännu större förluster gav general von Paulus till slut upp den 31 januari 1943. Den tyska drömmen om att erövra Sovjetunionen hade fått sig en rejäl törn.
SLAGET OM KURSK
Efter slaget om Stalingrad fortsatte ryssarna att pressa på västerut. Än vár Hitler inte besegrad. I mars 1943 lyckades hans styrkor uppbåda en framgångs- rik motattack i Ukraina.
Deras nästa mål var Kursk, där de tänkte försöka om- ringa de ryska förbanden. Hitler bestämde sig dock för att skjuta upp attacken till sommaren. Under tiden hann Sovjetunionen få kännedom om hans planer.
Därför förstärkte man försvaret med bl.a. minfält och starka artilleriförband. Den 5 juli när de tyska stridsvagnarna drog in i Kursk möttes de därmed av dödligt motstånd.
Tyskarna höll ut, men den 12 juli gjorde ryssarna en motattack. Sammandrabbningen blev det största pansarslaget i historien. Cirka 700 tyska och cirka 900 ryska stridsvagnar deltog.
Det brutala pansarslaget resulterade i att Hitler tvingades ge order om reträtt. Från den dagen stod Sovjetunionen inte längre att hejda.
Följande utdrag är hämtat ur en dagbok som en soldat från den tyska sjätte armén har skrivit. Dagboken hittades bland Stalingrads ruiner.
Den 29 november. Vi är omringade. I morse fick vi veta att vår führer sagt: “Armén kan lita på att jag ska göra allt som står i min makt för att nå fram med förnödenheter och bryta den ryska beläg- ringen.”
Den 3 december. Vi lever på reservproviant och väntar på den räddning som vår führer utlovat … Den 7 december. Matransonerna har skurits ner så kraftigt att sol- daterna håller på att svälta ihjäl. En möglig brödlimpa ska delas på fem män …
Den 18 december.
Våra befäl upplyste oss om att vi skulle för- bereda oss på att något kommer att hända i dag. General Manstein och hans styrkor närmar sig Stalingrad söderifrån. Äntligen kan vi känna hopp. Åh, Gud, låt det vara sant!
Den 25 december. De har sagt på ryska radion att Manstein är besegrad. Nu väntar bara död eller fångenskap.
Den 26 december. Hästarna har vi redan ätit upp. Jag skulle kunna äta en katt … Vi ser ut som vettvillingar eller levande lik i vår desperata jakt pá nágot att stoppa i munnen.
Soldaterna tar inte skydd mot granater längre. Inte heller orkar de gå, springa eller gömma sig längre. Åh, vad jag förbannar detta krig!
Läsa
