En resa till jordens medelpunkt
I början var jorden ett virvlande klot av glödheta bergarter. När den svalnade bildades olika skikt – jordskorpan, manteln och kärnan.
Jordens inre är svårare att utforska än världsrymden. Det allra djupaste borrhålet på jorden når knappt 13 kilometer under ytan. Det vi vet idag om jor- dens inre kommer från mätningar och analyser av seismiska vågor vid jordskalv.
Seismiska vågor
Seismologer och geologer samarbetar för att utforska jordens inre. Vid jordbävningar analyseras hur snabbt seismiska vågor tränger igenom jordens olika skikt. Eftersom vågorna bryts på olika sätt när de passerar genom olika material, kan man dra in- tressanta slutsatser. Vågmönstret påver- kas så fort mineralsammansättningen i en bergart förändras.
Från kärnan till skorpan
Den me- talliska jordkärnan består av en blandning av järn och nickel. Man anser att den har fast form i mitten och är flytande i de yttre delarna. Temperaturen i kärnan uppskattas till 5 000-6 500 °C. Kring jord- kärnan sitter jordmanteln, som är ungefär 3 000 km tjock och består av extremt heta, trögflytande berg- arter. Ovanpå jordmanteln vilar jordskorpan, vars tjocklek varierar mellan 5 och 50 kilometer. Den delas in i den kontinentala och den oceaniska skorpan.
Värt att veta
Jordens vikt
Den engelske naturforskaren Henry Cavendish (1731-1810) var den förste som försökte beräkna jordens totalvikt. Med sin matematiska formel kom han fram till 6,6 tusen triljoner ton – en triljon är ett tal med 24 nollor. Idag att han kom ytterst nära det exakta resultatet: jorden väger exakt vet ma 5,972 tusen triljoner ton.
Värt att veta
Skiva eller klot?
Människor hari många tusen år frågat sig hur jorden ser ut och vad som finns i dess inre. I forntida kulturer, exempelvis det gamla Egypten, ansåg många att jorden var en platt skiva. Men redan i det antika Grekland spred sig idén att den var ett klot. De gamla grekerna menade att Hades, de dödas rike, låg i jordens inre.
I mitten av 1800-talet skickade den franske förfat taren Jules Verne iväg sin hjälte på en “resa till jordens medelpunkt”. Ända sedan det bevisades att jorden är ett klot och ingen skiva har människor frågat sig hur det ser ut 1 jordens inre.
Moho- och Gutenberg- diskontinuiteterna
När seismologen Andrija Mohorovičić år 1910 studerade seismiska vågor, upptäckte han gränsområdet mellan jordskorpan och jordmanteln, den så kallade Mohorovivičić-diskontinuiteten, ofta förkortad till Moho. Med samma metod fastställde den tyske seismologen Benno Gutenberg år 1913 grän- sen mellan jordmanteln och jordkärnan, “Gutenberg-diskontínuiteten”.
Sial och sima
Den kontinentala jordskorpan består främst av granit och gnejs, den oceaniska av basalt. Förr be- tecknades de ofta som “sial” och “sima”, på grund av att de hade olika sammansättning. “Sial fick namn efter de höga halterna av kisel (Sil och aluminium (Al i kontinental- skorpan, och “sima” efter koncentrationerna av kisel och magnesium (Ma) i den oceaniska skorpan.
Jordens inre bestár av flera skikt. I centrum finns en cirka 1 260 kilometer tjock kärna av niakel. Den ligger unge- far mellan 5 100 och 6 300 kilometer under jordytan. På grund av trycket och hettan är det omőjligt att ná jordens medelpunkt.
Det speciella med vulkanen Erta Alé i den etiopiska Danaki-öknen är att den har en aktiv lavasjö av glödheta, kokande bergarter och att små lavastrålar då och dâ sprutar upp från ytan.
harhttps://sv.wikipedia.org/wiki/Seismisk_v%C3%A5g
